Varför skulle en kvinna i mitten av 30-talet, med ingen tidigare upptäckt av varken äventyr eller vansinne, sluta sitt jobb, lämna sin man och sitt hem och börja rodra runt om i världen?
Utan tvekan frågade många av mina vänner, och säkert min mamma, sig detta 2004 när jag tillkännagav min avsikt att ro över Atlanten. Jag fortsatte med att rodda över Stilla havet från 2008 till 2010 och Indiska oceanen förra året, var den första kvinnan som rodde över vart och ett av de tre haven. Under min tid på vattnet blev orsaken till mitt beslut allt tydligare - jag hade drabbats av en dubbel-whammy av uppenbarelser som helt enkelt gjorde min tidigare livsriktning ohållbar.
Först insåg jag att mitt jobb, även om det betalade mig bra, inte gjorde mig lycklig. En dag satte jag mig ner och skrev två versioner av min egen dödsfall: den jag ville ha och den jag var på väg mot om jag fortsatte med min nuvarande väg. Mitt jobb tog mig inte som jag ville gå. Det var faktiskt att ta mig i motsatt riktning, mot ett liv av tedium och skyldighet snarare än ett av frihet och uppfyllande.
För det andra upplevde jag en miljöuttryck och utvecklade ett brinnande behov att utmana människor att tänka på hur vi behandlar planeten. Fram till den punkten hade jag tänkt på "miljön" som en välgörenhetssak eller ett problem - något jag kunde välja om jag skulle engagera mig eller inte. Men plötsligt förstod jag att det var oskiljbart från själva livet - något som vår framtida existens beror på. Aktivism var inte längre valfritt. Om jag brydde mig om min egen hälsa, lycka och välbefinnande, för att inte tala om mänsklighetens fortsatta existens, hade jag inget annat val än att engagera mig.
Men vid den tidpunkten var jag ingen - bara en återhämtningskonsult, en London-utbrändhet. Inte en mycket övertygande plattform för att starta en kampanj för ekologisk medvetenhet. Så, med flera års rodd på universitetet och en längtan efter äventyr, tog jag upp mina åror för orsaken och använde mina roddäventyr som ett sätt att uppmärksamma mitt budskap.
Sedan har jag rodd över 15 000 mil, tagit cirka 5 miljoner orstrokes och tillbringat mer än 520 dagar ensam till sjöss i en 23-fots fristående roddbåt med inget annat än ett stort utbud av ljudböcker och enstaka djurliv för att hålla mig underhållen. Livet på havet är svårt, med ständiga drenchings, evig obehag och oändliga utmaningar för min fysiska och psykologiska jämlikhet. Långa perioder med slipning av uttråkning är isär med kortare avsnitt av djupt rädsla. Men erfarenheten har lärt mig två användbara saker om rädsla.
Slutligen har jag lärt mig att rädsla kan trumfas av en större rädsla - en som gör att jag kan hitta motivation och mod att fortsätta från dag till dag inför smärta, frustration och vågor på 20 fot. Medan jag kanske är rädd för den inkommande stormen, är jag ännu mer rädd för vad som kommer att hända med oss kollektivt om jag och människor som jag inte fortsätter göra allt vi kan för att sprida medvetenheten.
Många frågar mig varför jag gjorde vad jag gjorde. De frågar mig också: Är du galen? Jag har aldrig räknat ut riktigt hur man säger detta utan att låta fördömande, men när jag tittar runt den så kallade ”civiliserade” världen i land - en värld där 1 miljard människor svälter medan ytterligare 1 miljard är överviktiga, en värld där engångsföremål är gjorda av oförstörbar plast, en värld där vi sprayar herbicider och bekämpningsmedel och andra gifter på vår mat och sedan äter den, en värld där multinationella konglomerat tar vårt kranvatten och lägger det i plastflaskor och säljer det tillbaka till oss till tusen gånger priset - och jag kan inte låta bli att tänka att om det representerar förnuft så måste världen att fler människor är lite galen.
