Jag är en folkglädje. Jag gillar när andra människor är nöjda med mig - när de är nöjda med mitt arbete, tänker mycket på vad jag åstadkommer och bara i allmänhet gillar mig.
Det var därför min mage satt i knutar när jag - i mogen ålder av sju - försökte bestämma vilken typ av godis jag skulle ta med för resten av min andra klass. Kayla gillade inte choklad, men Evan gjorde det. Matt tyckte att muffin var dum, men de var Abbys favorit.
Jag torterades och jag tänkte till och med legitimt på att få in en annan typ av behandling för alla.
Det var då min mamma erbjöd mig en brutal (men ändå sann) visdom: Du kommer aldrig att göra alla lyckliga.
Flämtning! Vad?! Min hals användes för att bli hård när jag föreslog att inte alla skulle vara över månen med mina bidrag.
Men då läste jag Seth Godins blogginlägg om denna uppfattning och jag insåg något viktigt: Att inte kunna behaga alla kan faktiskt vara riktigt befriande.
Till att börja med, att acceptera detta enkla faktum tar bort så mycket tryck. Ditt enda mål är att göra det bästa du kan, snarare än att uppnå det omöjliga att uppfylla varje enskild människas förväntningar och önskemål.
Att möta denna verklighet ger också ditt eget förtroende en boost. Du tappar inte längre på att försöka se till att alla är nöjda (ofta på bekostnad av din egen lycka). Istället kan du utnyttja detta faktum för att bli mer internt fokuserad och fatta beslut med hjälp av din egen kunskap och insikter - snarare än att bli starkt påverkad av önskemålen från människorna omkring dig.
"Det är inte bra att veta att du inte kan behaga alla men inte använda den kunskapen för att vara djärvare, gå lättare och göra bättre arbete för dem du kan behaga, " säger Godin i sitt stycke.
Jag ska vara den första som räcker upp handen och säger att allt verkar motsägelsefullt, särskilt när du är ett trevligt folk som jag är.
Men ta lite tid att tugga på detta obestridliga faktum, och jag är säker på att du kommer att inse att andras oundvikliga besvikelse faktiskt kan stärka dig - så länge du låter det.
Åh, och om du undrade, slutade jag äntligen med chokladmuffins för min andra klass. Kayla och Matt fick bara ta itu med det. Och vet du vad? Vi levde alla för att berätta historien.
